Att lita II

Jag blir just nu inte riktigt litad på.
Det är en underlig känsla. Det brukar vara tvärtom.
Men med tanke på att jag brukar tjata om att man inte ska lita på mig, eftersom jag inte litar på mig själv, så är det väl bara rätt åt mig.

(Samtidigt som detta är lite egoistiskt skrivet, för sen när blev egentligen "folk" samma sak som "Åsa"? ;))

När jag var yngre hade jag en ganska klar uppfattning och hur det skulle kännas och vara.
"Självklart" var känslan.
Men så är det ju inte.
Eller?

Jag lovar att jag ska försöka börja lita på mig själv.

/Lill-Åsa

Ett lagom kryptiskt inlägg

Små saker kan göra en glad. Fast så litet kanske det inte är att planera in en ev. resa till London för att träffa den snyggaste mannen jag vet.
Nu är det bara att hålla tummarna att det blir av
Det vore onekligen trevligt. London är nice också. Men det är långt kvar ännu.

Peace out!
/Stor-Åsa

I sista timmen

Hela min familj (mamma, pappa, barn) var ute och åkte bil, på landet, i hösten. Vackra färger, och i en glänta med träd i bakgrunden föll löv blad konstant i vinden. Jag tänkte att jag ville ligga där på marken och fotografera löven som kom emot mig. Fast mina foton brukar bli finast om de stannar i huvudet. Lite längre bort började jag skratta, en sånt där... el-transformator-hus-grej stod där mitt på landet alldeles ensam och på ena sidan... klotter... Undrar vad det var för vandaler som varit i farten... där på landet. Hej jag är fördomsfull. Senare såg jag ett vackert litet hus, med en trädgård och trästaket runt om och trädgården var gul och vacker av all höst och mitt i allt lekte tre stora svarta hundar, men vi åkte så fort förbi och de enda ord jag hann använda för att beskriva detta var;
-Oj! Där var tre svarta hundar i trädgården!
Min bror kontrade snabbt;
-Det heter faktiskt färgade.

Det var det roligaste jag hade att bjuda på idag. Plus vacker musik. Får lite lätt musikaliskt kåtslag av Thom Yorkes röst här...





/Lill-Åsa

Världens, kanske, bästa projekt

Jag och min partner in crime, Karin, satt och gnällde häromdagen om att vi ville vara mer kreativa. Men så kom vi på en asbra idé. Istället för att bara sitta och gnälla tog vi tag i det och startade vårt kreativitetsprojekt. Varje dag tvingar ger vi varandra varsitt kreativt uppdrag som måste utföras under dagen och sedan dokumenteras i våran blogg. Kolla in! Kolla in! Kolla in!



/Peace out!
Stor-Åsa

Bjuder på en annan värld

Jag sköter mig inte. Jag stressar. Jag gör fel saker, jag tänker fel tankar, jag har ont på fel stället, jag tycker inte om mig själv tillräckligt. Jag bloggar 22.45 fast jag ska stiga upp klockan fem, och varken har diskat eller tvättat håret som jag borde. Sen när jag har tid, en annan dag, ska jag sätta mig ner i min röda soffa, stänga av allt och en stund resa till en annan värld. Mitt i all min stress bjuder jag på något jag älskar; Spirited away.



/Lill-Åsa

"I've always wanted to be a Tenenbaum"

Nu har jag internet igen, så allt är tillbaka som vanligt.
Det firar vi med ett asbra klipp från The Royal Tenenbaums (som jag dock rekommenderar att ni inte kollar på om ni inte har sett filmer. Fast har ni inte sett filmen borde ni göra det omedelbart.)




Peace out!
/Stor-Åsa

Åsa-dagen

Idag är det vår namnsdag, a.k.a. Åsa-dagen. Hurra!
Åsa är enligt birthday.se Sveriges 52:a vanligaste tjejnamn.

Jag har alltid accepterat mitt namn, ibland mer och ibland mindre. Det fanns stunder när jag var yngre då jag var småsur på min mor som envisats med att kalla mig för Åsa när jag kunde hetat... Julia. Det var nämligen det som var tanken, men sen hörde hon en tant säga att alla som föder flickor vid jul, döper ungen till Julia. Och eftersom jag är född i april så gick ju det verkligen inte! (Vad är det för fel på Aprilia då?) Jag undrar om jag hade varit annorlunda om jag var en Julia. Det sägs ju att vilket namn man har påverkar hur man är som person.

Mamma hävdar att jag är döpt efter en karaktär i boken Kristin Lavransdotter, av Sigrid Undset. Jag har läst boken, fast det var längesen nu, minns att jag tyckte om den. Men inte tusan fanns det någon Åsa däri! Jag har en egen teori om att jag i själva verket är döpt efter Åsa Gåsapiga, som förekommer i Nils Holgersson. Mor min protesterar dock mot detta. Eventuellt skulle jag kunna ha något att göra med legenden om en Åsa som var drottning av Skåne. Hur fint låter inte det? Det där måste jag läsa mer om, har aldrig hört talas om det, Ynglingasagan.

En uppfattning jag alltid har haft om mitt namn, är att det är kvinnor tio år äldre än mig som heter Åsa. Ofta något överviktiga, med blont ovårdat hår. Såna som borde heta Susanne eller Liselotte.

När jag var tolv år gammal fick jag två stycken likadana muggar med en text om mitt namn. Såhär står det: "Åsa betyder ås. Med nordiska namnet kvinnan på åsen högt ovan oss andra. Gladlynt och vänsäll rädd om natur, både egen och andras. Lever med kärlek istället för drömmer, har fötterna säkert i backen!"

Jag vet inte vad ni säger, men är det inte en väldigt flummig och svårbegriplig text? Jag förstår innebörden, men verkligen inte hur man lyckats formulera sig så dåligt. Det ansåg jag redan som tolvåring.

Såhär ser muggen ut. Visst är jag lik blondinen?^^

Att namnet har något med fornnordiska gudar att göra är rätt så lätt att räkna ut, men att Åsa skulle betyda ås (vilket ju för övrigt är mina och Storis initialer) är att tänka ungefär tre mm för lite. Jag blev överlycklig den dag jag insåg att mitt namns verkliga betydelse är: GUDINNA. Det kunde ju inte vara mer rätt! ;) (Här står det svart på vitt dessutom.)

/Gudinnan Lill-Åsa