Lagom singel

Jag funderar på hur mycket jag sov inatt. Runt tre timmar? Det är mycket möjligt att det är så illa. Sängen ser otroligt skön ut nu, men jag hinner nog ändå med lite filosofi. Jag har egentligen alltid varit singel. Ibland så gott som singel, ibland bara singel och ibland jättesingel. (Ibland grundlurad.) Nu trivs jag med att vara singel! Och inte främst för att jag bara har mig själv att tänka på, eller för att jag trivs så förbannat med att sitta ensam och försöka underhålla mig själv. Nej, helt enkelt för att jag plötsligt känner ett litet hopp om att jag kommer att hitta rätt eller hem eller whatever man ska kalla det. Vem jag kommer att hitta vet jag inte, bara en känsla av hoppfullhet och att jag är värd det. Så det är det som är skönt, att ligga på gränsen, med eller utan kandidater.

Den här natten ska jag sova längre, och det är dags nu. Inatt sover jag ensam.
(Egentligen skulle jag skriva om slampighet, det låter mycket intressantare, kanske kommer en annan gång^^)

/Lill-Åsa